Varför är vi så dåligt förberedda på Covid-19?

Varför är vi så dåligt förberedda på Covid-19?

2014 berättade Bill Gates i ett TED-talk om att en allvarlig epidemi kommer att komma, och att världen inte är redo för den. Det var tur att han varnade oss. Nu är Covid-19 här och vi är väl rustade för denna kris, precis som vi var inför de stora skogsbränderna 2014 och 2018. Ladorna är fulla sa finansminister Magdalena Andersson för inte så länge sen. Bra tänkte jag. Fulla av vaddå undrar jag nu? Det verkar inte vara munskydd i alla fall. Vi verkar vara lika dåligt förberedda på denna kris som vi var för skogsbränderna, varför är det så?

Av Lars Axelsson | 12 april 2020

Vem ska egentligen ta hand om kriser som händer?

För att försöka svara på ansvarsfrågan måste vi först prata om elände, ett ord som ni kan gissa inte är helt vetenskapligt. Men elände är svårt att greppa. Ett datavirus är ju ett elände. Som sedan orsakar ett strömavbrott, som är ett annat elände. Som sedan gör att någon råkar ut för en olycka, som är ett annat elände. Det är alltså väldigt många som arbetar med att försöka hantera olika eländen i samhället. En gemensam nämnare är dock att de flesta som arbetar med elände enbart är rustade för vardagselände. I mitt fall vardagsolyckor som brandman.

Vardagsolyckor är en ickefråga för politiker

Jag har enbart sysslat med vardagsolyckor under mina år inom den kommunala räddningstjänsten. Jag är passionerat intresserad av just förmågan att hantera en byggnadsbrand, som är en typisk vardagsolycka. Politiskt sett är dock vardagsolyckor en ickefråga. När hörde du senast att samhällets förmåga att hantera vardagsolyckor var på den politiska agendan? Aldrig gissar jag. Det är inte något som politiker verkar bry sig om helt enkelt.

Syns inga problem, finns inga problem

Politiken kommer nedströms från kulturen brukar det heta, och det stämmer nog. Det är svårt att väcka intresse för en fråga hos allmänheten. Politiker är därför till stor del tvingade att fokusera på det som allmänheten redan är intresserade av. Och allmänheten är i sin tur till stor del intresserade av vad media fokuserar på. De flesta medborgarna har ju andra saker för sig än att gräva i samhällsfrågor på dagarna. Så om media inte rapporterar om ett problem, ja då är det inte så troligt att politikerna tar tag i det heller.

Räddningstjänsten är en skyddad verkstad

Det allmänheten vet om vardagsolyckor kommer i huvudsak från nyheterna. Och media rapporterar mer än gärna om olyckor och elände, därför att elände lockar läsare eller tittare. I Covid-19-tider är det mer uppenbart än någonsin. Men media är också hopplöst illa rustade för att rapportera om samhällets förmåga att hantera en vardagsolycka. ”Räddningstjänsten var snabbt på plats men byggnaden kunde inte räddas”. Hur många gånger har du läst något liknande i tidningen efter en brand? Men media kan inte bedöma hur bra insatsen gick så de frågar inte ens den typen av frågor. Och om de skulle fråga, tror ni brandbefälet skulle börja kritisera sig själv eller sina kollegor i media? Räddningstjänsten är således en skyddad verkstad som enbart utvärderar sig själv. Men varför är det relevant i dessa kris-tider?

Krishanteringssystemet är en skyddad verkstad

Media bryr sig alltså inte speciellt mycket om samhällets förmåga att hantera en vardagsolycka. Men detsamma gäller även för det större krishanteringssystemet. Media saknar intresset för att gräva i antalet munskydd i lager, i alla fall till den grad att de påverkar opinionen hos allmänheten. Så den skyddade verkstaden växer sig större och de potentiella bristerna med den.

MSB – Vår räddare i nöden

MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) föddes då Krisberedskapsmyndigheten (som sysslade med större kriser) och Räddningsverket (som sysslade med vardagsolyckor) slogs samman. Tanken var att ta ett helhetsgrepp runt just elände, både stort och smått. Kanske var det en bra idé, jag vet inte. Men klart är att det blev en myndighet med mycket stora resurser för att trygga medborgarnas liv, idag med fler än 1000 anställda. MSB skulle ha ett centralt ansvar att förbereda Sverige för eländen som kan hända.

Miniminivåer räcker inte

I praktiken finns inget kvar av gamla Räddningsverket i MSB idag. Borta är de flesta som faktiskt arbetat med vardagselände ute i verkligheten. Som vet att i verkligheten är det alltid brandmän, sjuksystrar, poliser etc som måste lösa problemen. Det är med brandslang, pistol (eller som i detta fall) munskydd som arbetet görs. Man måste ha mycket folk och prylar. Men politikerna tyckte ju inte att vardagsolyckor är viktigt, så då är det väl inte viktigt då. Och kommunerna och landstingen kunde lägga sina ambitionsnivåer på minimumnivå utan protest, precis nog för att bara kunna hantera vardagseländen. Protesterar inte MSB måste det ju vara gott nog för alla typer av eländen kanske de tänkte. Kvar på MSB finns idag en till synes aldrig sinande ström av pappersvändande chefer som styr över en armé av akademiker och administratörer. Vad de egentligen gör är de få som förstår, men ute i verkligheten märker man aldrig av dem i alla fall. Och att hålla en beredskap av brandslang inför skogsbränderna 2014 och 2018 det var visst för mycket begärt. Eller en beredskap av skyddskläder för vården inför en pandemi, det var visst också för mycket begärt.

Skyddade verkstäder måste granskas

Medborgarna väljer sina politiker, politikerna styr sina myndigheter, myndigheterna utför sina uppdrag, media granskar och informerar sina medborgare som sedan väljer sina politiker igen. Det låter så fint eller hur.

I verkligheten fallerar hela teorin då media inte kan eller vill granska de beslut som fattas och den förmåga som finns. Och offentliga verksamheter tillåts att bli hur ineffektiva och snedvridna som helst, allt under en ovetande godtrogen allmänhet som tror att Sverige alltid är bäst i klassen. Det är kanske dags att media tar sitt ansvar för de enorma skattepengar då får, och faktiskt granskar vad MSB och hela krishanteringssystemet sysslat med under de senaste 15 åren. Istället för att bara rapportera om eländet som följer efter.